Glass med Senap?

Att välkomna skaparglädjen
Kan alla människor skapa? Kan man lära sig att skapa?
Är möten mellan människor något som skapas varje gång?
Varför är det viktigt för alla verksamheter att släppa fram skaparglädjen?
Vad händer om inte den finns?

Detta är frågor vi vill lyfta fram i månadens Värdskapsbrev.

"Men Martin, du ska ju inte ha ketchup i fisksoppan!"
"Pappa, det är svingott, har du prövat?"
"Nä, det låter inget gott".
"Det kanske inte låter nått, men det är gott".
"Jag menar att det inte smakar gott".
"Hur vet du det om du inte prövat?"


"För att ingen har ketchup till fisksoppa, antagligen för att det inte passar".
"Men är inte allt som är nytt något som ingen gjort förut?"
"Eh, jo det är ju såklart, men...".



15 år senare befinner jag mig i Kasese, åtta timmar utanför huvudstaden i Uganda.
Ska tala för 40 studerande som precis börjat med entreprenörskap.
De undrar om det finns några entreprenörer i Sudan.

"Sweden, I come from Sweden"."Suden, where is Suden?"
Jag förklarar. Norrut. Långt norrut. Mycket långt norrut.
Sedan svarar jag på frågan om entreprenörer däruppe.
"Well we have this guy Ingvar. He sells furniture in flat boxes all over the world.
You have to build the furniture yourself, sometimes people get angry when they can´t....

And then we have Yngve, whom I know.
He makes a new hotel every year, it is made of ice".
Jag kunde se på alla att de undrade vad det var för tokstolle de hade framför sig.
"Where does he find all the eyes, from dead people?"
Det tar ett tag innan jag inser att is kanske inte är ett begrepp söder om
Sahara, på en plats som ännu inte nåtts av elektricitet och frysboxar.

Tänk vad man tar ens egen vardag för givet, är en tanke som hinner blomma upp.
Efter att jag berättat om Ishotellet får de i uppgift att fundera på vad som skulle
vara det mest konstiga hotell de skulle kunna bygga här, med detta klimat.

Efter ett tag räcker en kille upp handen.
"A firehotel, jag menar här är det ju alltid varmt, så vi kan ju inte bygga ett av is,
så det får bli av eld", säger han stolt över sin uppfinningsrikedom.

"Det låter svårt, en utmaning", kläcker jag ur mig.
"Men, sir, om det inte vore en utmaning, skulle det ju redan ha funnits".

Att leva välkomnande är att välkomna sin egen och andras skaparglädje.
Det är inte bara viktigt för en själv, utan för verksamheten och platsen där
man lever och verkar.

Eller rättare sagt, helt avgörande i den värld av
förändring och möjligheter vi lever i.
Att välkomna mer av den skaparglädje
som finns i oss alla, och som vi upptäcker när vi verkligen välkomnar oss själva.

Ett möte med en annan människa, eller en grupp, är ju något som skapas.
Att vi tänker på det och inte bara rullar på med gamla vanor.
Våga bryta vanor!

Så vem och vad hindrar skaparglädjen att blomma ut?

Här några tankar:
Trygghetsfaktorn som får oss att stanna i vår egna zon.
Ovilja att möta motstånd och svårigheter.
Rädslan hur det ska upplevas av andra.
Att vi fokuserar på resultatet och inte resan dit
Dålig självkänsla
Ordet rädsla är ju syster med ordet kurage som kommer från
franska courage, som i sin tur betyder att våga följa sitt hjärta, cour.

Hur kommer man över hinder och hittar till skaparglädjen?
Ser inte utfall som misslyckande, utan "ett intressant resultat"
och förbättringspotential!
Litet ego, tänker inte på hur andra uppfattar en hela dagarna!
Behöver inte veta allt, utan prövar sig fram! Lär av misstag
Bryr sig inte så mycket om vad de kan eller gjort!
Frågar sig varför och, vad skulle hända OM....

Att välkomna skaparglädjen är att öppna upp för sina talanger och gåvor.
Det kräver ibland massor med mod, vilket är vad som krävs för att
möta en rädsla för något och komma med nya tankar.

"Fröken, jag skulle vilja ha senap till glassen, gärna stark".


Text: Jan Gunnarsson Värdskapsbrevet December 2009


____________________________________________________

Vilka vanor har du som du skulle vilja bryta eller förändra?
Tänk efter och skriv ner hur du ska göra för att bryta dem.
Lycka till!

Kram

____________________________________________